hellsinghast.blogg.se

Som så många andra år har 2018 varit en salig blandning mellan gott och mindre  bra! Det har svajjat mellan hopp och förtvivlan, skratt och gråt!

Året har handlat mycket om hästarna. Kanske mer än någonsin. Jag har uppnått mål som jag inte hade kunnat drömma om även varit nere i djupaste förtvivlan. Jag har varit livrädd men jag har även funnit modet att fortsätta och kommit ut starkare än vad jag trodde var möjligt.

 

Vad har jag gjort under året?

Jag började året med att åka på hoppkurs med Olympia i Askersund och gudarna ska veta om att jag inte var speciellt tuff. Med gråten i halsen så hoppade vi hinder som kändes som om de hade Olympiska mått  men i verkligheten så var de kanske 40 cm....och någonstans där inne i djupet av hjärnan så intalade jag mig själv att det skulle gå bra. Vi överlevde och vi satte upp mål inför det stundande året.

 

Jag bytte klubb att tävla för och blev lite senare invald i styrelsen.

 

Årets andra månad så åkte jag ooch Kenneth på kryssning till Åland och tittade på Callinaz, även Bobbers spelade med de var inte så bra så vi gick därifrån...en besvikelse så jag hade stora förväntningar på dem, jag har lyssnat på dem sedan jag var liten. Kryssningen i sig var väldigt trevlig och vi fick chansen att träffa trevliga vänner som vi annars ser väldigt sällan.

Samtidigt var det någon som anmälde oss till länsstyrelsen och påstod att vi inte skötte om våra hästar, tji fick de då vetrinären precis hade varit här och kunde intyga att våra hästar hade det mycket bra i sin nybyggda lösdrift.

Träningen av hästarna fortsatte och jag och Olympia började känna oss lite mer som ett team. Berka kämpade på men någonstans gnagde oron att det inte var riktigt som det skulle.

 

Mars månad....

Jag tog tag i lastnings problemet med Olympia....det är faktiskt inte jättekul att stå med en häst som är 173 cm hög och bara går in när det passar i transporten. Men det tog kanske 45 min. Sedan gick hon in i transporten själv och har gjort det sedan dess. 

Berka åkte jag iväg med till Mirakel Micke. Riktiga låsningar i ryggen och rejält slitna bak knän. Läget var riktigt illa, så illa att jag kanske skulle bli tvungen att ta bort hästen. Men men, lite medecin, lång vila och långsam igångsättning så har han mot alla odds faktiskt repat sig. Vi hade några gånger då han har blivit sämre men nu känns och ser han mycket bättre ut än någonsin. Så kanske har min favoritgubbe en chans trots allt.

 

Så månaderna rullade på med hästarna och jag funderade på om jag överhuvudtaget skulle orka med Olympia, Berka på vila/rehab....Olympia kan vara lite speciell.....

Red lite på Esska för att hålla igång honom också, det är Kenneths häst så jag bara lånar honom ibl.

 

I Maj månad så deltog jag i Grisrundan, ett terränglopp på 7,5 km i lera och träsk och jag kom inte sist.

Jag och Kenneth diskuterade hästarna och om det var så att jag verkligen ville sattsa på detta med tävlingar och med det så bestämde vi att vi skulle köpa en unghäst som jag kunde forma själv och utan några kroppsliga fel.

Vi åkte och kollade på några stycken. En del riktigt fina, andra i mindre bra skick men det slutade med att vi inte köpte någon iallafall. Där och då funderade jag även på att betäcka Olympia men det struntade jag också i, jag menar, tänk om det blir en likadan hahaha. 

 

Och så kom den vidrigaste sommaren jag kan minnas. Svettig och varm och dåligt med vatten i brunnen. Inget orkade jag göra heller. Men sent på kvällarna så kunde jag iallafall hålla igång Olympia såpass att konditionen inte försvann.

Vi körde hö och jag fick solsting och kräktes på natten. 

Vi fyllde på grus på ridbanan.

 

Vi hade spelning i Norge och på lite andra ställen med bandet så man kan säga att det var full fart mest hela tiden.

 

Hösten kom snabbt och helt plötsligt hade jag anmält mig till dressyr tävling......ja så kan det gå. 4 st tävlingar hann vi med och vi kom inte sist varje gång. Eller 5 st kan man säga, Berka var med i klubbmästerskapet och fick iallafall mer procent än när han tävlade senast. Olympia passade på att bocka i galoppen. Men vi tog oss igenom ändå.

 

Sedan dess har vi hopptränat en del och vi har gjort bättre ifrån oss än vad vi förväntade från början. Att vi hopppar i galopp är ju mer än vad vi hade planerat. Vi åkte tom på innomhus terräängträning.

 

 

Kenneth och jag tog lite semester och åkte till Grekland en vecka. Skönt med all inclusive och där var även våra vänner. Väldigt kul och rogivande trots att jag fick psyk bryt mitt i allt.....att vara hemifrån och dessutom flyga är inte min grej. 

 

Herregud, när jag börjar fundera över vad vi har gjort detta år så undrar jag hur tusan jag hinner med.....

Vi har rest, målat stallet, varit barnvakt, spelat med bandet och som trubadurer. Någonstans där har vi haft tid att umgås med vänner och spenderat ännu mera tid i stallet. Det har varit begravning och det har varit fest, glädje och sorg!

Och så jobbar man heltid på allt det där......

Ja, det där jobbet, snart har jag varit där i åtta år. Vart har den tiden tagit vägen? Man kanske borde hitta på något annat men samtidigt är jag lite bekväm med att veta vad jag har. Jag får ju pension om många år vad jag än jobbar med så spelar kanske ingen större roll. Jag ser fram emot den dagen hahaha.

Men tänk om jag kunde få jobba med hästar......det vore något det!

 

Ne fy nu orkar jag inte skriva mer nästan.....

Vad tar jag med mig då från det gångna året? 

Jo, jag har bestämt och lärt mig att göra mer av det jag tycker om.

Jag talar om vad jag tycker till folk som inte tycker om sanningen hahahaha!

Jag bryr mig mindre om det som faktiskt inget betyder något på riktigt.

Jag är tacksam över de hästar jag har och tar fram det bästa ur varje individ.

Jag kan mer än vad jag tror.

Jag är envisare än en röd gris.

Och jag kommer fortsätta att älska min familj ännu ett år!

Och så har jag säkert glömt tusen olika saker!

 

Nu ser jag fram emot 2019!

 

Kanske hittar jag en ny häst, eller att en häst hittar mig som det brukar vara!